Onsdag. Natt. Vaken.

Jag är verkligen inte en nattmänniska. Mår som bäst om jag går upp tidigt och blir trött vid 22. Nu är klockan mycket mer än så.
Det är en sån onödig ångest, livsångesten. Livet är ju det ända vi vet att vi har? Det ända som är beständigt? (Eller...?) Och så ska man gå runt och ha ångest över hur allt har blivit, hur allt är och hur allt kommer att bli.
Sånt tänker jag bara på när klockan blivit mer än 22.

/Linnéa